Det stickande ljuset i fingertopparna på morgonen har mer att tillägga och förklara. Den stickande djupa känslan i fingerknogarna och ryggraden. Har mer ovisshet än något annat och är mer verkligt, är mer osäkert än alla alfabet och bruksanvisningar samlade.

 

 

Jag är egentligen mycket lik Audrey Hepburn. Vi har samma frisyr och samma bruna rådjursögon.

 

Jag ville känna såna där luftiga smaker på läpparna suga in dem mellan tänderna.

 

Jag längtar efter gamla lukter, gamla saker, gångna tider. Jag längtar efter jordsmak träsmak blodsmak

 

 

Alla väggar satt som fastklistrade kletade. Gardinen svävade över fönstret. Svävade på målet. Flimrande. Pånyttfödd. Väggarna flimrade.

 

I alla vinklar satt väggarna påklistrade leende. I alla väggar satt vinklar inkilade kliande.

 

Matbordet står tomt och väntar stirrar tomt framför sig ut i luften. Bordet kökspallen, sticker ut. Det sticker i ögonen.

 

Under brödsmulorna vilar mästerverk och bländande stenar.

 

Ljudlösa pärlor innanför ögonen. Ordlösa prickar innanför skalet.

 

 

Alla utströdda naglar och detaljer. Alla utspridda anklagelser och minnesanteckningar. Alla förkortningar på alldeles för långa ord och andemeningar.

 

Bakomliggande orsaker och förkortningar på alldeles för långa förklaringar och omskrivningar.

 

 

Morgnar månader år smålog i dörröppningen, gläntan. Väntade inte, slet ut dörren. Smet ut. Dagarna. Försvann i mellanrummet. Flåsiga drömmar röda i ansiktet av den kvävda luften. I sömnen mellanrummet underliggande sömmar, väller fram i sömnen.

 

Bakugnar sprak kattungar krav krig krimskrams. Smiter åt kring min tunga dagar smet ut kom undan.

 

 

För att få tiden att gå tänkte jag beundrande tankar om Ellen Key. Jag tänkte att tiden kanske skulle gå över då. Tiden kunde gå ut hällas ut i vasken.

 

 

På gården, vid lekplatsen, med flugor surrande mellan klumpiga hyreshus, kumpaner. Tysta sammansvurna hus med ögonen mot varandra, lutade fyra mot fyra. De blinkar i samförstånd. Flugorna svävade på målet.

 

 

Portträttlik. Var jag och Audrey Hepburn. Jag skulle kommit tvåa i den tävlingen. Jag var inte med. Jag var inte född. Jag kom inte fram. Jag blev inte uttagen intagande.

 

Varför ska jag mena något? Varför ska jag ha något att säga? Varför ska jag mena något viktigt

 

Jag menar ingenting alls. Jag är alltid någon annan. Jag har alltid valt att vara någon annan. Jag har frigjort mig från mitt inre. Ingen vet att mitt ansikte inte är mitt.

 

Jag är någon annan. Jag har alltid valt att vara någon annan. Har alltid svalt att vara någon annan. Jag vadade igenom, jag valde. Flugorna svärmade för mig.

 

Mitt ansikte strävar uppåt, svävar. Det intalar jag mig.

 

blå flugor som surrar snurrar runt som stjärnor i mitt huvud. Fungerar inte. Inte till vänster inte till höger till mittenpartiet. Jag menar ingenting. Varför skulle jag mena något?

 

 

Kraven ökar. Och omfånget. Kurvar loss kastar loss min ena sida.

 

Porträttlik. Jag och Audrey Hepburn men. Jag var inte född, renad. Jag var inte oskuldsfull, oskyldig, olycklig. Jag var inte åternyttfödd. Jag var inte. Krasar loss min ena sida. Mjukt och försiktigt i skikt.

 

 

Jag är inte dödssjuk, jag har inte det som krävs. Jag menar ingenting. Varför skulle jag någonting?

 

Till vardags är jag inte dödssjuk, det är jättesynd, en dödssynd. Men jag torkar upp efter mig. Jag torkar ut mig. Jag kvävs här, jag har inte det som krävs, har inte det som passar. Undrar i allt vidare cirklar, snurrar som blå stjärnor, tecken och vinklar.

 

Tråckla ut mig. Vrid mig med insidan ut. Tvätta mig med avigan ut.

 

 

Saker som jag självklart såg fram emot. Som jag tog för självklart. Visst är livet listigt.

 

Den enorma gräsfällen omger mig på en sida, för att vara exakt, en sida. Den rusar bortåt, mot två syrener vid sandlådan och bänken. Visst är det lustigt. Livet sparar inte på det onda krutet. Ogräset som sprutas med ättika. Disas bort i ett doftande ångmoln.

 

Svårigheter som jag förut inte märkt; att gå rakt bort över grusgången bort till brevlådan sandlådan korvkiosken. Papperskorgen. Jag tror det är enkelt. Jag tror det är enkelt? När två, nej tre gatlyktor lyser framför mig istället för en lyser mig i ögonen. Istället för ingen alls? Vem ställde lampan här?

 

När tre gatlyktor disas ut i luftiga smaker på mina läppar.När jag ligger här och disas bort i ångor av ättika, doftmoln av ogräsmedel. Visst är det lustigt. När jag disas bort i morgondimman, i ljusa strimmor, alldeles gratis.

 

Jag, som precis just landat här. På gräshällen. Jag som just ropat mimat på hjälp. När två nej tre gatlyktor ser ner på mig. Eller ingen? När stegen bort till papperskorgen inte lyfter mig som de borde och för mig framåt. Ingenting händer.

 

De tänker disa bort mig. De tänker sudda ut mig. Räkna bort ut mig till sist.

Mina rynkor strävar åt olika håll uppåt.

 

Hör mig. Flimmerhåren landar.

 

Det svindlar i tankarna, trädkronorna lampkronorna ljusnar i takt med rysningar.

 

Promenadväder, vad spelar det för roll. Inga visioner inga vilseledda lärjungar. Inga vilsna instruktioner.

 

 

Smiter åt runt midjan smiter upp snittar upp mitt rätt upp i mitt Snitt snitta upp. Räknas inte utvärderas inte.

 

 

Fem nagelband på varje hand. Och jag kan inte få det till att stämma. Jag kan inte få det rätt. Jag klipper med den lilla saxen. Den med smala vassa kanter.

 

Fingrarna får smala vassa kanter. Jag försöker få det rätt varje gång. Varje gång försöker jag få det rätt. Varje gång jag försöker få det rätt.

 

Jag vill bara att det ska luta åt rätt håll. Jag försöker få det ordnat och rätt tillagt. Jag glömmer.

 

Badrumsspegeln och ljuset från hallen. Jag glömmer att böja ögonfransarna.

 

Jag ser flaskan på badkarskanten. Jag ser randen på tapeten bakom mig. Jag försöker klippa mig loss. Klippa mig fri. De grå ögonen som ser tillbaka på mig i spegeln. Jag trodde de var bruna. De brukade vara det. Jag glömmer. Det är så lätt att glömma.

 

Jag brukade bita ihop, ta chansen. Jag borde göra det. Gjort det. Kanske borde jag ha gjort det. Glömt. Jag glömmer.