En eftermiddag satt jag vid mitt skrivbord. Mina böcker var naiva och jag orkade inte prata om det. Du kom förbi med alla burkar, pulver, tygväskor, för min hud och mot sanden.
I en bok fann jag karavanerna. Med arkiv, lurar, kväll och karneval. Bilderna på sidan rörde sig i cirklar i konversationer om politik och litteratur och dofter. Jag förirrade mig bland sidorna, tält, kala väggar, att jag aldrig sett en sådan stillhet. Ljudet av vatten och undanstoppade klockor.
Sanden spirade och blåste utanför, sipprade in genom springor i vår lilla våning. Sand fastnade i kontakten bakom mörkblå draperier. Sand ville bortom din hud, våra masker och kompositioner.
Vi lämnade allt. Vi åkte till en främmande stad. Där, kring en lykta doftade allting rökelse. Som att solen spolats tillbaka, förkromad, svartnande och uppriktig. Skuggor kom och gick strax innan gryningen. Små tält och låga bord ihopgyttrade.
Vi hann aldrig träffa kompositören. Vi hann aldrig se maskeraden med de flätade maskerna med näbbar och fjädrar. Den tredje dagen åkte vi hem. Jag förstod inte vad du sa, något om matematik. Gatornas hemliga diken, mörkblått. Sanden yrade fortfarande i omgångar, skuggande mörker och reflekterat ljus. Knastrande röster från radions displayer, en samling vågor i olika frekvenser.
| |
|||||
 | | | | | |