Över all denna sand och stillhet vilar tystnaden som is. Om man lyssnar tillräckligt noga på natten kan man höra den knäppa. Höra hur den krossar ett helt folks språk. Hur drömmar och fantasier och frågor och förklaringar mals till korn och stoft. Drömmarna blöder. Färgar sanden.
Jag lyssnade. Och jag var skräckslagen i en värld som var svår att tro på. Till och med för en galning var den svår att tro på.

Önskar jag kunde säga att jag sökte mig hit ut av egen fri vilja. Att det var drömmen om kunskap och gömda böcker som förde mig.
Men det är fel. Allt är fel. Det enda som är rätt är att jag inte hör hemma här. Att vägarna som jag reste på byggdes av sjukdom, slump och tomhet.

Under en lång tid hade jag varit väldigt upptagen. I synnerhet med att glömma bort saker. Både dig och mig själv, men framförallt våra livs enklaste mönster. Någon skulle kanske vilja säga att jag tog min lycka för given men det handlade inte om det. Snarare var det min vilja att studera som förde vårt liv i skuggan. Jag strävade efter att studera utan fördom. Kunna läsa argumenterande texter utan att på förhand dra slutsatser. Följa med i förlegade tankegångar utan att sucka och fnysa åt hur snett författaren var. Det var en högt ställd strävan och den krävde att jag åsidosatte mitt förnuft, min kunskap och mina slutsatser. Jag hade en föreställning om att jag skulle kunna slå på mitt normala medvetande efter behov mellan varven men det fungerade inte riktigt. Efter ett tag fungerade det inte alls.

Du ställde frågor som,

Har du varit ute?

Och jag undrade vad du menade. Min förmåga att sätta in dina korta meningar i vår kontext var försvunnen. Jag blev allt mer förvirrad. Som om de anhopande frågetecknen – var, när, hur, vem, varför – orsakade en kortslutning.

Jag glömde bort att gå ut, att äta. Glömde bort att sova.
Jag glömde bort vad något alls betydde för mig.

Jag minns det som ett kraftigt illamående. En tjock massa som växte i bröstet. Expanderade. Expanderade. Slukade luften med vakuum.  Och sen små knyckar. Tryck. Den tjocka korven pressades upp i halsen. Illamåendet. Ditt nyvakna förskrämda ansikte. Såg på mig. Där vid skrivbordet.  Och sen bara orden. Orden ramlade av mig i långa kräkande strömmar och jag kippade efter andan och flämtade och orden forsade fullkomligt rasande utan mening eller sammanhang. Och jag stirrade på dig. Min hand krampade om skrivbordsskivan. Du kupade dina händer till en skål. Du såg på mig. Din blick var – om något – konstaterande. Dina kupade händer över munnen.

Där i stunden trodde jag verkligen att du svalde mina ord. Att du samlade upp mina förlorade ord och åt dem som en gåva. För ett tag trodde jag verkligen att du förstod allt som sades. Men nu vet jag att det inte var så. Du kvävde ett skrik av panik och förtvivlad smärta. Smärtan av att inse hur allt ditt kämpande var bortkastat. Hur jag kastat bort ditt liv.

Det var då du sa att du skulle ringa apotekaren.

Mina ord studsade som popcorn i lägenheten och du flydde ut på balkongen, undan mina vansinniga atonala dissonanser till konstateranden,

Vi har tydligen en apotekare för hur skulle du annars kunna ringa vår apotekare så det är väl klart att vi har en apotekare och det är ju bra så att det är någon som svarar när du ringer för utbildningstiden för en apotekare är fem år …

Han kom med en mörkblå trunk. Den matchade gardinerna. Hans axlar fyllde dörrhålet till bredden.

Och jag kunde inte sluta. Orden strömmade. Övergav mig. Jag minns att de sprang som panikslagna råttor.

Han öppnade sin väska på köksbordet. Och jag sa,

Din väska matchar gardinen i vardagsrummet och kompletterar underläggen på det vita matbordet. Pantone 302, 165. Det mänskliga ögat är okänsligt för kulörförändringar mellan blått och violett. RMS Olympic kolliderade 1911 med krigsfartyget RMS Hawke. RMS Titanic kolliderade med ett isberg 1912. HMHS Britannic kolliderade 1914 med en mina. Ombord på samtliga tre skepp fanns Violet Jessop.
Du arbetade snabbt bredvid apotekaren. Samlade upp piller från kartorna och krossade dem till ett pulver i morteln. Apotekaren blandade hostmedicin, Red Bull och vodka i ett highballglas.

Jag sa,

Hon sa att så länge du säger att du är apotekaren så kommer allt gå bra. Deal?

Och du strök ditt ansikte som om masken hamnat snett,
Bara gör det.

Apotekaren hade ett par stora hörlurar om halsen. Luktade gräs och Hugo Boss. Han gav mig pulvret och glaset,
Det är jag som är apotekaren.

Jag drack.

De gick in på toaletten.

Mina ord blev tröga. Sega. Munnen fylld från läpparna ner till svalget. De fortsatte komma men långsammare. Hängde kvar i tungan, släpade sig ut över läppen, stönade och dog.

Jag minns hans självbelåtna skratt.

Jag minns en evighet utan slut.

Jag minns att jag somnade till dina tårars slag mot lakanet.

Jag minns allt.

Morgondagen. Alla öppna garderobsdörrar och utdragna byrålådor. Röran bland dina tidigare så pedantiskt ordnade strumpor.

Vem har någonstans att ta vägen efter något sådant? Vart begav du dig?

Berättade du för någon? Fann du tröst?

För mig återstod bara en riktningslös ström. Bara bort.

Jag försökte. Anteckningsblocket. Försökte skriva. Men det var omöjligt. Omöjligt att fullfölja formerna. Strecken hamnade fel. Jag koncentrerade mig på ett enda ord. Förlåt. Böjarna blev fel. Små eller stora bokstäver. Spelade ingen roll. Samma omöjlighet. Bokstäverna spegelvändes. Föll ifrån varandra. Ofullständiga. Det blev inga ord. Inte ens felstavade.

Jag slängde alla mina försök i slasken. Tog soporna med mig ut med ryggsäcken och resväskan. Vinkade åt mig en taxi men upptäckte så snart jag satt mig i bilen att jag inte kunde få fram ett ord. Huvudet dunkade. Munnen gapade tom.

Till centralen?

Jag skakade på huvudet.

Flygplatsen.

Jag nickade.

Köerna till transitbussarna drev mig tillbaka in på flygplatsen. Tog ut alla mina pengar ur en dammig uttagsautomat. Såg hur flygplanen landade och taxade in. Satt på toa och försökte tänka. Var villrådig och förskrämd. Jag gick åter ut bland bussarna med låtsad bestämdhet, gick förbi dem och upptäckte en vit buss med rostiga stängskärmar bortom busstreminalerna. Luckorna till det tomma bagageutrymmet öppna. Bussen tom. Chauffören satt försjunken i stora bylsiga kläder på nedersta trappsteget.

Jag ställde in väskorna i bagageutrymmet. Chauffören, stängde och satte sig bakom ratten. Vinkade in mig i bussen utan att ta emot sedeln som jag räckte mot honom.

Jag satt näst längst bak som enda passagerare.
Taxibilarna och bussarna vred alla av åt höger i rondellen utanför flygplatsen. Alla utom vi. Vi fortsatte rakt fram.

Den röda sanden utanför fönstret var ett ändlöst hav. Sträckte sig över dagar och nätter. Radion brusade en sandstorm.

Tillståndet mellan dröm och verklighet sträckte ut sig. Sandröda fasader smälte samman med omgivningen. Och alla dina ansikten. Fyllde den lilla stadens tomma gator med leenden från en annan tid. Bussen rullade sakta mellan husen. Luftkonditioneringen. Din andedräkt. Luftpuffar som bar meningar som,
Du kan väl komma och lägga dig.

Hettan slog mot mig som en dörr när jag steg ut ur bussen. Vacklade till. Yr. Snubblade på mina väskor. Ramlade ihop i mina stickiga gulvita cirklar för ögonen.

Busschauffören pekade med handen på huset närmst oss. Nickade och försvann med bussen i ett moln av sand.

Jag låg kvar på vägen. Tung av ensamhet och yrsel. Hade ingen aning om var jag var. Var rädd för att jag snart inte skulle veta vem jag var. Solen brände. Svets. Svål. Salin. Jag darrade mig upp och in i dörrhålets mörka rektangel. Ett djupt veck vid näsroten tryckte mina fingrar i en stämpeldyna, rullade av dem i en tjock bok med gulnade ark. Han tog mina väskor. Gick förbi utan att se på mig. Väntade längst bort i den mörka smala korridoren. Stentrappan till ovanvåningen kändes spröd och ihålig.

Mitt rum ligger på andra våningen. Mitt i stan. Hotellet är litet. De två fönstren i rummet ligger i vinkel, nära varandra och skapar ett behagligt tvärdrag när det blåser. Utsikten vetter mot torget. Och fasaden på det tätt intilliggande huset bredvid.

Det finns ingen telefon, ingen tv, inget brevpapper och inga pennor. Det verkar inte heller finnas någon annan boende än jag.

Möbleringen består av två karmstolar med karmosinröd klädsel, ett vingligt soffbord och en stor mörk garderob med kraftiga svarta järnbeslag. En svag doft av metall och bergamott i luften.

Så snart jag öppnat min resväska och borstat tänderna kom mannen från receptionen in till mig med en tallrik mat och en stor karaff iste. Han lämnade rummet innan jag ens hann ta fram min plånbok. Jag slukade maten och isteet. Slocknade på sängen. Vaknade först följande dag av att en kolossalt storväxt man gick ut ur rummet och stängde dörren efter sig. Jag skyndade mig efter plånboken. Den fanns där. Pengarna var kvar. Disken var borta och ersatt av en bricka med juice, mintte, platta bröd, marmelad och en kub med vit ost.

Bara genom att titta ut genom fönstret kände jag mig plötsligt ivrig som ett barn på upptäcktsfärd. Torget sprakade av färg från kvinnornas stora klänningar och deras mönstrade sjalar. Fjärilar följde efter famnar fulla med orkidéer och djupt lila liljor; spred sig längs de tre gatorna i floder av färg från torget. Folk bar iväg klasar med bananer, korgar med kassava och plommonlika frukter. Barn sölade på meloner. Torkade sina munnar och fingrar på kläderna.

Min fantasi skenade mellan djuraffärer och basarer, dunkla musikaffärer, badhus, kamelmarknader, vattenpipor, kolanötter.

Sedan slog det mig. Tystnaden. En exalterande tystnad. Trängseln borde ha åstadkommit ett larm av röster, men allt jag kunde höra var ett malande dovt ljud.

Viskade alla?

Jag tvättade mig snabbt, borstade tänderna och begav mig ut från hotellet.

Men nästan inget av det jag sett fanns kvar. Torget, gatorna och husen fanns där. Men folktomma. Med förvirring och obehag gick jag bort till torget. Såg ned längs de tre gatornas riktningar men ingenstans fanns en människa. Bara min egen skugga på det sandfärgade huset närmst mig. Inte ens ett kronblad eller en kantstött frukt bar vittne om vad jag sett från fönstret. Funderade på om jag misstog mig. På något sätt. Om det låg ett likadant torg på andra sidan hotellet. Och jag skyndade mig ned längs en av gatorna. Inget torg. Inga caféer. Inga butiker. Inte ens en skylt. Bara de släta sandfärgade fasaderna. Tvåvåningshus med platta tak. Stängda trädörrar. Fördragna fönster.

Solen var redan bländande brännande.

Utegångsförbud?

Jag gick försiktigt fram längs gatorna. Irrade mig in i smala gränder, inte bredare än att man kunde nå båda väggarna med utsträckta armar. Jag såg tvätt hänga på tork i skuggan av byggnaderna. Hittade en enkel stenbrunn i en cirkel av hus. Fotspår och hjulspår på de sandiga gatorna. Men staden var fullkomligt tyst. Inte ett barnskrik. Inga motorljud. Vinden obefintlig.

Sen de döda fjärilarna. En och en till. Uttorkade. Spröda.

 

din oljiga hud, fingrar kring en benflöjt,

 

jag fann dem kring de låga borden utanför arkivet, arkivarien, arkivassisstenten, kompositören. deras röster knäppte som transistorer genom mörkret, de satt där kring en lykta berusade av någon av alla kristaller de förfogade över, deras benknotiga fingrar svartnade, ansikten i masker, orörliga, knastrande röster.

de mörkblå kaporna mot den vita sanden, de svartnade armarna fingrarna benen mot de blå tyget, deras händer fulla av musik, musiken minns allt, lämna vad ni måste.

 

 

 

gatorna är diken mellan världar/oss/ ner genom marken.

hur jag bland tälten var del av andra, ljudvågor genom tunna väggar, alla dessa innan mig, vindlade sig bortåt, vindlade sig in i mig, vindlade in i oss, dina frånvarande ögon.

 

 

 

de behövde inte matematik, allt fanns i musiken.

de var oräkneliga, de var tre, ett fåtal, en grupp, de smög sig fram i mörkret som att hemliga gångar löpte ut ur underjorden in i denna tältlabyrint.

jag förvirrade mig i en korridor bland de bortre tälten, allting doftade rökelse, klockor ringde, ett tomt altare, kala väggar, att jag aldrig sett en sådan stillhet, ljudet av vatten.

 jag minns deras seniga fingrar över stramande hud värkande huvud, såriga läppar, deras tält sprang fram ur sanden...

att allt stod stilla, långa dagar av ständig tystnad.

karavaner kom och gick, skuggor strax innan gryningen, lämnade delar av sig själva arkiverade och undanstoppade och gav sig av

jag fanns inte bland deras vågor, som att jag spolats upp ur ett hav som inte fanns, bara öken öken
så långt ögat når.

kompositören sa till mig:
vi har inget minne, arkivet är allt.
all framtid var oviss, allt förflutet borta, de spanade in i dunklet från sin utpost, in i dunklet längs trådar som förlorade sig i dåtiden framtiden, allt var en samling vågor i olika frekvenser nu.

 hade jag gått genom öknen i hopp om att bli räddad, här fanns inget, neddrogade blå kåpor, mörker, alltings mörker.

att jag talade för hela gruppen,

de andra hade dragit sig undan, bakom draperier hade de dragit sig tillbaka, försjunkna i lotus, fastande, svältande, lämnade mig att sköta kontakten med omvärlden, de sporadiska karavanerna.

hur dina fingrar förflyttade sig mellan displayerna, så målmedvetet i tystnad.

det var deras stammande fingrar mot min hud, min huttrande kropp, deras uppriktighet, allt var stilla, ständig tystnad.

 

och det blev mörkt.

jag ville nå så mycket längre, genom dig, in i dig, bortom din hud,
dina förskrämda ansikten om morgonen när jag vaknat och redan satt vid skrivbordet
det naiva i alla min böcker
någon annan gång, apotekaren kom förbi till vår lilla våning när solen hade börjat sjunka, en tygväska med burkar, pulver, han blandade och stötte, jag är ledsen
var det alla gånger jag vaknade?
det kan ha varit alla gånger jag vaknade
jag orkade inte prata, men min mun gjorde det åt mig
kanske glömde jag bort att äta, ofta fann jag det troligt, medicinen hjälpte sällan
i en bok fann jag bilder på dem, karavanen med arkivet, processessionen med lurar, stötar ekar mellan dynen, sand drar förbi, det är kväll, men allt detta lämnade mig, lämnade mig det var bilder på sidan.
som om alla orden saknade mening
alla händer i upphettade lägenheter som rör sig i cirklar, samlar in orden, samlar upp samtalet, öppna fönster, ljuden av konversationer, litteraturen, politiken, mig inkluderat
kvällar
dagar
morgon
natt
hur de började sippra in genom springorna i väggarna som en svart oljighet alla händer i upphettade lägenheter som rör sig i cirklar, samlar in orden, samlar upp samtalet, öppna dörrar, dagar som rör sig i cirklar som händer i konversationer, tillbaka till en soffa
att jag tidigare varit i en annan stad, blåsiga gator, allting saknade doft.
stadens gator myllrande med alla dina ansikten, gränder förgrenar sig bortåt förvillar mig bortåt, alla dessa ting, förlorar min väg, att jag alltid ser er, ni bor överallt.
febern kom plötsligt, apotekaren fanns inte tills hands, jag yrade omkring, omkring i gångar, skuggande mörker, ut över sanden, slogs till marken av ljuset reflekterat i sanden, de hämtade mig ute bland dynen, min orörliga kropp, min blick mötte det blå tyget.
maskeradmaskerna med sina näbbar och fjädrar, blanka ögon, hur de kom fram så snart mörkret, ljuset försvunnit. kom fram för att inhalera ur slangar från förkromade apparater. brinnande oljefat i alla hörnen
du sa:
det är våra masker som räknas, idag är jag kompositören.
att jag aldrig såg er.
hur du satt på golvet och flätade en mask av svarta trådar, anonyma fingrar sökte i halvmörkret över golvet efter ändar, bland dessa tält finns inga utvalda.

den tredje dagen visades jag biblioteket, ett mörkt blått tält ihopgyttrat med alla de andra, displayer och arkivbanker på rad på rad, oscillatorer och oscilloskop, bibliotekariens beniga fingrar pekade, munnen rörde sig, bibliotekarien var noggrann, att jag inte förstod vad han sa.

 

 

 

En eftermiddag satt jag vid mitt skrivbord. Mina böcker var naiva och jag orkade inte prata om det. Du kom förbi med alla burkar, pulver, tygväskor, för min hud och mot sanden.

I en bok fann jag karavanerna. Med arkiv, lurar, kväll och karneval. Bilderna på sidan rörde sig i cirklar i konversationer om politik och litteratur och dofter. Jag förirrade mig bland sidorna, tält, kala väggar, att jag aldrig sett en sådan stillhet. Ljudet av vatten och undanstoppade klockor.

Sanden spirade och blåste utanför, sipprade in genom springor i vår lilla våning. Sand fastnade i kontakten bakom mörkblå draperier. Sand ville bortom din hud, våra masker och kompositioner.

Vi lämnade allt. Vi åkte till en främmande stad. Där, kring en lykta doftade allting rökelse. Som att solen spolats tillbaka, förkromad, svartnande och uppriktig. Skuggor kom och gick strax innan gryningen. Små tält och låga bord ihopgyttrade.

Vi hann aldrig träffa kompositören. Vi hann aldrig se maskeraden med de flätade maskerna med näbbar och fjädrar. Den tredje dagen åkte vi hem. Jag förstod inte vad du sa, något om matematik. Gatornas hemliga diken, mörkblått. Sanden yrade fortfarande i omgångar, skuggande mörker och reflekterat ljus. Knastrande röster från radions displayer, en samling vågor i olika frekvenser.