En lika spridd som trist uppfattning är att litteraturen ska vara strömlinjeformad eftersom den utan vassa kanter går att sälja som produkt. Denna uppfattning skapar en märklig sammanblandning mellan det kreativa uttrycket (litteraturen) och produkten (boken). Författaren ska stå för produkten. Produkten ska å sin sida representera författaren. Ofärdiga och omogna texter ska stanna i byrålådan. De är i bästa fall avfall från något större textprojekt som blivit färdigt, eller texter på väg att mogna. I annat fall är de ofärdiga texterna något att skämmas över och tecken på misslyckanden (bristande skrivbordsdisciplin, barnslighet, för lite läsexercis eller allmänt svag karaktär).
För flera år sedan såg jag på framsidan till en bok, en samling människor i blå maskeradkostymer. En fascinerande bild till en annars trist bok, som absurt nog handlade om fantasi. Jag köpte aldrig boken, men ur bilden föddes idén till tältstaden. Jag gillade idén och trivdes i tältstaden, men kanske beroende på mina brister som reseskildrare, hade jag svårt att göra den första skissen till en sammanhängande och färdig text. Dessutom hade jag fullt upp med andra textprojekt. Det var inte konstigt att texten blev liggande och allt eftersom tiden gick blev det allt mindre viktigt att faktiskt skriva klart den. Ändå var det något i den där första fascinationen som levde kvar och jag ville inte begrava projektet.
Därav detta projekt, en slags skrotjakt i litteraturens utmarker. Texten börjar utanför sidan. Sidan är större än texten. Det havererade är inte skräp.
/David Kjellin
| |
|||||
 | | | | | |