| |
|||||
Över all denna sand och stillhet vilar tystnaden som is. Om man lyssnar tillräckligt noga på natten kan man höra den knäppa. Höra hur den krossar ett helt folks språk. Hur drömmar och fantasier och frågor och förklaringar mals till korn och stoft. Drömmarna blöder. Färgar sanden.
Jag lyssnade. Och jag var skräckslagen i en värld som var svår att tro på. Till och med för en galning var den svår att tro på.
Önskar jag kunde säga att jag sökte mig hit ut av egen fri vilja. Att det var drömmen om kunskap och gömda böcker som förde mig.
Men det är fel. Allt är fel. Det enda som är rätt är att jag inte hör hemma här. Att vägarna som jag reste på byggdes av sjukdom, slump och tomhet.
Under en lång tid hade jag varit väldigt upptagen. I synnerhet med att glömma bort saker. Både dig och mig själv, men framförallt våra livs enklaste mönster. Någon skulle kanske vilja säga att jag tog min lycka för given men det handlade inte om det. Snarare var det min vilja att studera som förde vårt liv i skuggan. Jag strävade efter att studera utan fördom. Kunna läsa argumenterande texter utan att på förhand dra slutsatser. Följa med i förlegade tankegångar utan att sucka och fnysa åt hur snett författaren var. Det var en högt ställd strävan och den krävde att jag åsidosatte mitt förnuft, min kunskap och mina slutsatser. Jag hade en föreställning om att jag skulle kunna slå på mitt normala medvetande efter behov mellan varven men det fungerade inte riktigt. Efter ett tag fungerade det inte alls.
Du ställde frågor som,
Har du varit ute?
Och jag undrade vad du menade. Min förmåga att sätta in dina korta meningar i vår kontext var försvunnen. Jag blev allt mer förvirrad. Som om de anhopande frågetecknen – var, när, hur, vem, varför – orsakade en kortslutning.
Jag glömde bort att gå ut, att äta. Glömde bort att sova.
Jag glömde bort vad något alls betydde för mig.
Jag minns det som ett kraftigt illamående. En tjock massa som växte i bröstet. Expanderade. Expanderade. Slukade luften med vakuum. Och sen små knyckar. Tryck. Den tjocka korven pressades upp i halsen. Illamåendet. Ditt nyvakna förskrämda ansikte. Såg på mig. Där vid skrivbordet. Och sen bara orden. Orden ramlade av mig i långa kräkande strömmar och jag kippade efter andan och flämtade och orden forsade fullkomligt rasande utan mening eller sammanhang. Och jag stirrade på dig. Min hand krampade om skrivbordsskivan. Du kupade dina händer till en skål. Du såg på mig. Din blick var – om något – konstaterande. Dina kupade händer över munnen.
Där i stunden trodde jag verkligen att du svalde mina ord. Att du samlade upp mina förlorade ord och åt dem som en gåva. För ett tag trodde jag verkligen att du förstod allt som sades. Men nu vet jag att det inte var så. Du kvävde ett skrik av panik och förtvivlad smärta. Smärtan av att inse hur allt ditt kämpande var bortkastat. Hur jag kastat bort ditt liv.
Det var då du sa att du skulle ringa apotekaren.
Mina ord studsade som popcorn i lägenheten och du flydde ut på balkongen, undan mina vansinniga atonala dissonanser till konstateranden,
Vi har tydligen en apotekare för hur skulle du annars kunna ringa vår apotekare så det är väl klart att vi har en apotekare och det är ju bra så att det är någon som svarar när du ringer för utbildningstiden för en apotekare är fem år …
Han kom med en mörkblå trunk. Den matchade gardinerna. Hans axlar fyllde dörrhålet till bredden.
Och jag kunde inte sluta. Orden strömmade. Övergav mig. Jag minns att de sprang som panikslagna råttor.
Han öppnade sin väska på köksbordet. Och jag sa,
Din väska matchar gardinen i vardagsrummet och kompletterar underläggen på det vita matbordet. Pantone 302, 165. Det mänskliga ögat är okänsligt för kulörförändringar mellan blått och violett. RMS Olympic kolliderade 1911 med krigsfartyget RMS Hawke. RMS Titanic kolliderade med ett isberg 1912. HMHS Britannic kolliderade 1914 med en mina. Ombord på samtliga tre skepp fanns Violet Jessop.
Du arbetade snabbt bredvid apotekaren. Samlade upp piller från kartorna och krossade dem till ett pulver i morteln. Apotekaren blandade hostmedicin, Red Bull och vodka i ett highballglas.
Jag sa,
Hon sa att så länge du säger att du är apotekaren så kommer allt gå bra. Deal?
Och du strök ditt ansikte som om masken hamnat snett,
Bara gör det.
Apotekaren hade ett par stora hörlurar om halsen. Luktade gräs och Hugo Boss. Han gav mig pulvret och glaset,
Det är jag som är apotekaren.
Jag drack.
De gick in på toaletten.
Mina ord blev tröga. Sega. Munnen fylld från läpparna ner till svalget. De fortsatte komma men långsammare. Hängde kvar i tungan, släpade sig ut över läppen, stönade och dog.
Jag minns hans självbelåtna skratt.
Jag minns en evighet utan slut.
Jag minns att jag somnade till dina tårars slag mot lakanet.
Jag minns allt.
Morgondagen. Alla öppna garderobsdörrar och utdragna byrålådor. Röran bland dina tidigare så pedantiskt ordnade strumpor.
Vem har någonstans att ta vägen efter något sådant? Vart begav du dig?
Berättade du för någon? Fann du tröst?
För mig återstod bara en riktningslös ström. Bara bort.
Jag försökte. Anteckningsblocket. Försökte skriva. Men det var omöjligt. Omöjligt att fullfölja formerna. Strecken hamnade fel. Jag koncentrerade mig på ett enda ord. Förlåt. Böjarna blev fel. Små eller stora bokstäver. Spelade ingen roll. Samma omöjlighet. Bokstäverna spegelvändes. Föll ifrån varandra. Ofullständiga. Det blev inga ord. Inte ens felstavade.
Jag slängde alla mina försök i slasken. Tog soporna med mig ut med ryggsäcken och resväskan. Vinkade åt mig en taxi men upptäckte så snart jag satt mig i bilen att jag inte kunde få fram ett ord. Huvudet dunkade. Munnen gapade tom.
Till centralen?
Jag skakade på huvudet.
Flygplatsen.
Jag nickade.
Köerna till transitbussarna drev mig tillbaka in på flygplatsen. Tog ut alla mina pengar ur en dammig uttagsautomat. Såg hur flygplanen landade och taxade in. Satt på toa och försökte tänka. Var villrådig och förskrämd. Jag gick åter ut bland bussarna med låtsad bestämdhet, gick förbi dem och upptäckte en vit buss med rostiga stängskärmar bortom busstreminalerna. Luckorna till det tomma bagageutrymmet öppna. Bussen tom. Chauffören satt försjunken i stora bylsiga kläder på nedersta trappsteget.
Jag ställde in väskorna i bagageutrymmet. Chauffören, stängde och satte sig bakom ratten. Vinkade in mig i bussen utan att ta emot sedeln som jag räckte mot honom.
Jag satt näst längst bak som enda passagerare.
Taxibilarna och bussarna vred alla av åt höger i rondellen utanför flygplatsen. Alla utom vi. Vi fortsatte rakt fram.
Den röda sanden utanför fönstret var ett ändlöst hav. Sträckte sig över dagar och nätter. Radion brusade en sandstorm.
Tillståndet mellan dröm och verklighet sträckte ut sig. Sandröda fasader smälte samman med omgivningen. Och alla dina ansikten. Fyllde den lilla stadens tomma gator med leenden från en annan tid. Bussen rullade sakta mellan husen. Luftkonditioneringen. Din andedräkt. Luftpuffar som bar meningar som,
Du kan väl komma och lägga dig.
Hettan slog mot mig som en dörr när jag steg ut ur bussen. Vacklade till. Yr. Snubblade på mina väskor. Ramlade ihop i mina stickiga gulvita cirklar för ögonen.
Busschauffören pekade med handen på huset närmst oss. Nickade och försvann med bussen i ett moln av sand.
Jag låg kvar på vägen. Tung av ensamhet och yrsel. Hade ingen aning om var jag var. Var rädd för att jag snart inte skulle veta vem jag var. Solen brände. Svets. Svål. Salin. Jag darrade mig upp och in i dörrhålets mörka rektangel. Ett djupt veck vid näsroten tryckte mina fingrar i en stämpeldyna, rullade av dem i en tjock bok med gulnade ark. Han tog mina väskor. Gick förbi utan att se på mig. Väntade längst bort i den mörka smala korridoren. Stentrappan till ovanvåningen kändes spröd och ihålig.
Mitt rum ligger på andra våningen. Mitt i stan. Hotellet är litet. De två fönstren i rummet ligger i vinkel, nära varandra och skapar ett behagligt tvärdrag när det blåser. Utsikten vetter mot torget. Och fasaden på det tätt intilliggande huset bredvid.
Det finns ingen telefon, ingen tv, inget brevpapper och inga pennor. Det verkar inte heller finnas någon annan boende än jag.
Möbleringen består av två karmstolar med karmosinröd klädsel, ett vingligt soffbord och en stor mörk garderob med kraftiga svarta järnbeslag. En svag doft av metall och bergamott i luften.
Så snart jag öppnat min resväska och borstat tänderna kom mannen från receptionen in till mig med en tallrik mat och en stor karaff iste. Han lämnade rummet innan jag ens hann ta fram min plånbok. Jag slukade maten och isteet. Slocknade på sängen. Vaknade först följande dag av att en kolossalt storväxt man gick ut ur rummet och stängde dörren efter sig. Jag skyndade mig efter plånboken. Den fanns där. Pengarna var kvar. Disken var borta och ersatt av en bricka med juice, mintte, platta bröd, marmelad och en kub med vit ost.
Bara genom att titta ut genom fönstret kände jag mig plötsligt ivrig som ett barn på upptäcktsfärd. Torget sprakade av färg från kvinnornas stora klänningar och deras mönstrade sjalar. Fjärilar följde efter famnar fulla med orkidéer och djupt lila liljor; spred sig längs de tre gatorna i floder av färg från torget. Folk bar iväg klasar med bananer, korgar med kassava och plommonlika frukter. Barn sölade på meloner. Torkade sina munnar och fingrar på kläderna.
Min fantasi skenade mellan djuraffärer och basarer, dunkla musikaffärer, badhus, kamelmarknader, vattenpipor, kolanötter.
Sedan slog det mig. Tystnaden. En exalterande tystnad. Trängseln borde ha åstadkommit ett larm av röster, men allt jag kunde höra var ett malande dovt ljud.
Viskade alla?
Jag tvättade mig snabbt, borstade tänderna och begav mig ut från hotellet.
Men nästan inget av det jag sett fanns kvar. Torget, gatorna och husen fanns där. Men folktomma. Med förvirring och obehag gick jag bort till torget. Såg ned längs de tre gatornas riktningar men ingenstans fanns en människa. Bara min egen skugga på det sandfärgade huset närmst mig. Inte ens ett kronblad eller en kantstött frukt bar vittne om vad jag sett från fönstret. Funderade på om jag misstog mig. På något sätt. Om det låg ett likadant torg på andra sidan hotellet. Och jag skyndade mig ned längs en av gatorna. Inget torg. Inga caféer. Inga butiker. Inte ens en skylt. Bara de släta sandfärgade fasaderna. Tvåvåningshus med platta tak. Stängda trädörrar. Fördragna fönster.
Solen var redan bländande brännande.
Utegångsförbud?
Jag gick försiktigt fram längs gatorna. Irrade mig in i smala gränder, inte bredare än att man kunde nå båda väggarna med utsträckta armar. Jag såg tvätt hänga på tork i skuggan av byggnaderna. Hittade en enkel stenbrunn i en cirkel av hus. Fotspår och hjulspår på de sandiga gatorna. Men staden var fullkomligt tyst. Inte ett barnskrik. Inga motorljud. Vinden obefintlig.
Sen de döda fjärilarna. En och en till. Uttorkade. Spröda.
Jag fortsatte. Skuggorna försvann och ersattes snart av huvudvärk och yrsel. Huden brände.
Jag vacklade tillbaka genom staden med frossa. Kramper ryckte i magen, låren, vaderna. Besegrad. Svedd.
Kort efter att jag återvänt till hotellet bar receptionisten, i likhet med föregående dag, in en djup tallrik med böngryta och kokt vete, och en karaff iste.
Tallriken i blå fajans skulle komma att bäras in oräkneliga gånger till mig. Praktiskt taget varje gång jag varit utanför hotellet längre än en timme kunde jag senare vänta mig att få återse tallriken. Koriander. Den förbaskade doften av koriander.
Jag var svag i flera dagar. Lämnade inte hotellrummet. Åt min frukost till skådespelet ute på torget. Orkidéerna. Fjärilarna. Försiktiga fingrar runt kaktusfrukter. Allt gick mycket fort. Handlarna kom först med sina bord och korgar och spanar och krus, till fots, med skottkärror, på cyklar som dignade av lasten. Gränderna fylldes kort därpå med människor som handlade i hast och försvann. Allt monterades ner och torget utrymdes. Allt som allt tog det inte mer än en timme.
Alla var tysta.
Helt tysta.
Ingen sa ett ord.
En tidig tanke var man att fastade – att det pågick någon religiös högtid som jag saknade kunskap om. Man höll sig inomhus under dagen och fick inte tala med någon. Inte yttra så mycket som ett ord. Det var inte svårt att föreställa sig en mytologi kring tystnaden. Ett monster som inte fick väckas. En historia om ett folk som en gång gömt sig eller tvingats på flykt och bara kunde överleva om alla var alldeles tysta. Tystnaden var återkommande inom världsreligionerna. Men det slutade inte med tystnaden. Tystnaden vara bara en del av det språklösa folket.
Jag ägnade dagarna åt att fantisera. Fantiserade om att köpa ett ännu inte känt musikinstrument. Jag skulle leta upp en guru och ligga på knä framför honom i tre dagar. Slutligen skulle han skugga dunklet med sin mörkblå kappa. Han skulle vara sträng men smälta som sanden i ett glasbruk. Så småningom. Så småningom skulle mina toner bli mina tappade ord. En dag skulle du stryka dina kinder – fingertopparna skulle fortsätta längs med halsen som om mina ord av toner rann via hörselgångarna, längsmed halsen tills de fyllde ditt bröst.
Musiken skulle vara tillräcklig.
Jag upprepade mitt företag med att upptäcka staden. Förberedde mig genom att dränka en t-shirt i vatten och vira den kring huvudet. Tog med mig karaffen från hotellet fylld med vatten. Jag hann trängas med folket på marknaden. Bland männen i sina lediga kostymer. Kvinnornas klockformade klänningar i svart och grönt och rött och mörkblått. Och tystnaden. Tystnaden vällde fram rutten och skoningslös. Dominerade allt utom sulornas steg i sanden. Det torra ljudet av tyg.
Jag iakttog hur transaktionerna genomfördes utan att ett ord yttrades. Handlarna kommunicerade någon gång ibland med små fingerrörelser innan de mottog pengarna, men för det mesta verkade alla överens om priset.
Den äldste frukthandlaren saknade ett öga. Hans blottade sockel lös mörkt rödviolett när han vred på huvudet. Jag tyckte mycket synd om honom och föreställde mig hur sanden måste ha sökt sig in i hålet. För vad det var värt bestämde jag mig för att handla tre bananer av honom.
Tillsammans med folksamlingen gick jag i motsatt riktning av vad jag tidigare gått. Deras ögon fokuserade på tystnaden. En efter en vek de av från gatorna, gick in i hus efter hus och stängde dörrarna. Efter en timmes promenad var vi bara två kvar. Staden tycktes växa under våra fötter. Den rödklädda kvinnan som jag följde efter gick med små snabba steg. Hennes kläder smälte samman med vägarna och husen. Blev allt svårare att urskilja i den starka solen. Jag koncentrerade mig på hennes skugga. Drack av vattnet. Följde efter henne gata efter gata tills skuggan förenade sig med den från ett hus och slukade henne. Borta.
Ensam kvar i utkanten av staden upptäckte jag ett dörrhål minst dubbelt så brett som alla andra. Dörrarna stod öppna. Hyllor och åter hyllor fullproppade med backar, korgar, lådor. Jag knackade och gick försiktigt in i det dunkla rummet. Kondensatorer och dioder. Potentiometrer. Väldiga lårar med ärgad elektronikskrot, krossade rör; brända. IC-kretsar och brutna kretskort. Transformatorer. Korgar med små sladdstumpar och koppartrådar. Allt sprucket och grånat av tid och torr luft.
Jag envisades med att komma tillbaka. Dagen därpå och dagen därpå. Det var aldrig någon där.
Jag fann inga musikbutiker. Inte ens ett buckligt munspel eller en tvåsträngad oud. Och avsaknaden på musik … detta som skulle ha kunnat ha gett mig någon liten tröst plågade mig allt mer. Klockans tickande. Jag slog rytmer mot mina lår. På bordsskivan. Min längtan förde mig tillbaka till backarna med elektronik. Hoppades hitta något. Åtminstone ett högtalarelement.
Ingen sa något till mig. Aldrig någonsin ett endaste ord. Inte heller jag sa något. Inte ens av vana eller misstag. Gesterna som jag fick var begränsade till ett tiotal: ja, nej, vet inte, mer, det räcker, imorgon, mat, tack. Jag tror att det var tack. Kanske inte. Den språklösa staden gjorde mig allt mer upprörd. Hur skulle något kunna fungera utan språk? Jag sökte av byggnad efter byggnad och konstaterade att det inte någonstans fanns ett ord. Inte ett tecken. Det var vansinne.
Med undantag från sedlarna och mynten. Här fanns dem. Tecknen. Tid och pengar … Som om det vore det enda som verkligen existerade.
Jag övervägde om det var galenskap. Om min egen galenskap hade medfört en slags blindhet såväl som dövhet för allt språk med några få undantag. Ett slags punktriktad schizofreni. Under omständigheterna föreföll det som det mest sannolika. Men jag hade ingen bortsett mig själv att fråga.
Jag försökte behålla lugnet. Jag fortsatte söka. Frustrationen fortsatte att växa.
Jag letade efter dagis, skolor och lekplatser men fann ingetdera. Jag hade sett barn. Tysta barn. All denna tystnad. Denna fullkomligt orimliga tystnad.
Jag lärde mig att känna igen de olika människorna. Inte på deras ansikten eller kläder. Men efter hur de rörde sig i tystnaden. Hur de valde sina varor, räknade pengar, trängdes. Jag skulle vilja säga att de kändes instängda, förtryckta, men om något: avstängda.
Jag var en skugga. Som en ytlig bekant till mig själv. Konstant rädd för att säga fel.
Men staden hade inget för mig. Inga ord, inga leenden, inte ens nedlåtande blickar. Efter morgonens tumult på marknaden kändes det som om jag var ensam i en död värld. Det var bara den tysta staden och alla dina ansikten.
Jag drömde om den enögde frukthandlaren. Korpliknande fåglar pickade i hålet och drog ut skimrande strängar. I månljuset. Som äggula. Hans friska öga spejade ryckigt. Följde fåglarna genom den mörkblå svärtan. Landade på hans axlar och huvud. Pickade.
Jag sa,
Det är jag som är apotekaren.
Och jag trängdes med fåglarna. Petade i hålet. Tog fram morteln med sand och tömde den i ögonhålan.
Han såg nästan nöjd ut. Som om han åstadkommit något mycket stort. Han tryckte min hand för att tacka mig.
Dagarna förflöt. Det gick tre dagar och tre till. Jag köpte frukt på morgonen. Gick omkring i staden under dagen och återvände till hotellet och åt böngryta med kokt vete och drack mintte.
Jag kände mig mycket ensam. Det hade gått veckor utan att jag hört ett endaste ord. Frestelsen växte. Blev outhärdlig. Jag stack in handen i en av mina plastpåsar med böcker. Slöt ögonen. Drog tummen över sidorna. Plastpåsen prasslade men jag kunde höra litteraturen. Därinne. Och jag försökte föreställa mig hur orden på motsatta sidor mötte varandra. Vattnet. Skogen. Myllan. Fåglarna.
Jag ville så gärna ta ut boken. Bara få titta på den. Verkligen känna. Men hur skulle jag kunna låta bli att läsa? Försöka. Det gick inte. Jag vågade inte.
Händerna i mitt ansikte. Fulla av doften. Av längtan och litteratur. Av skuld. Och sen igen minnena av vad som verkligen hade hänt. Hur jag slutat. Slutat sova, äta, gå ut. Slutat ta mina mediciner. Minnena av vad som verkligen hade hänt.
Du gjorde allt det där som om du var tränad för det. Som om du hade gjort alltsammans förut.
Hur långt skulle jag våga gå för att få reda på om jag fortfarande var tokig? För allt vad jag visste kunde jag lika gärna vara död eller intagen på mentalsjukhus eller för den delen sitta kvar vid köksbordet med glaset framför mig. Jag försökte resonera mig fram. Men hur tillförlitliga kunde en galen människas tankar bli?
Om jag haft tillgång till ett bibliotek skulle jag omedelbart ha begett mig dit och läst fallstudier över schizofrena. Betat av böcker om mentalt sjuka. Nu hade jag bara orimligheterna.
Jag tittade jämt på mitt armbandsur. Upprepade siffrorna. 12 1 2 3 4 5 6 7 … Jag räknade sekunder och minuter och försökte klamra mig fast om denna lilla verklighet som sann. Tid förflöt i sekunder minuter timmar dagar veckor. Man kunde nästan mäta hur ensamheten expanderade sig.
Om jag drack en liter vatten gjorde det sig påmint en dryg timme senare med toalettbesök. Men vilken vikt kunde jag fästa vid det? Om jag konfronterade orimligheten i att ingen interagerade med mig genom att exempelvis ställa mig i receptionen och titta på den blanka mannen, som verkade vara hotellets enda personal, bortsett från den storväxte städaren, såg han frågande på mig och blev snart obekväm och drog sig tillbaka till det lilla rummet bakom disken.
Och sen alla de bulliga musklerna. Den väldiga samlingen av hundratals arbetare som kom gående i skymningen. Som en armé. På väg att inta staden. Bestämt mot tystnaden. Sotiga ansikten och brunsmutsiga linnen.
Jag tryckte ryggen mot närmsta husvägg. Förstenad. Såg hur de splittrades av stadsgränsen och spreds ut. Gick hem.
Hem …
Att staden ens hade hem …
Så småningom lämnade jag min böngryta åt flugorna. Stirrade på tallriken tills det blev för mörkt. Spolade ner maten i toalettstolen låg vaken. Hungrig.
Begav mig ut. Verkligen ut. I natten. För att studera en stad som vaknade utan väckarklockor eller morgontidningar eller frågor om vad för drömmar som drömts. Staden var en kuliss.
Jag vandrade i den packade sanden. Följde arbetarnas fotspår. Bara gick. I strömmen av minnen. Det fanns något därute. I öknen. Någonstans. Nedanför den fulla månen. Reste sig ur sanden. Ett klocktorn. Sträckte sin röda styggelse ur ingenting. Grova hjulspår på kors och tvärs. Runt, fram, tillbaka härs och tvärs och rakt ut i den kalla öknen.
Klocktornet vred sakta sin skugga tillsammans med minutvisaren. Och platsen väcktes till liv av musklerna från staden. Armén återvände med sina bruna papperspåsar. Några hade scarfsar löst hängande om halsen som banditer. Grova handskar i bältena. Jag iakttog deras blickar. Ingen verkade bry sig om min närvaro. De ställde sig som vägräcken och hus. Väntade.
Vrålet från fjärran.
Lastbilar och kranbilar. Arbetarna drog i kedjor som låg gömda i sanden. Öppnade upp luckor och utrymmen med rostiga truckar. Några tog tag i sotsvarta spadar och hoppade upp i lastbilsflaken likt stavhoppare. Skyfflade kol. Flyttade den från ett lastbilsflak till ett annat. Trälårar kastades i kedja från ett lastbilsflak, från händer till händer och försvann ner i någon av luckorna i marken. Containrar vaggade i luften.
Två pojkar – tonåringar – kom släntrande likt odöda efter en timme. De såg på mig och nickade. Nickade mot mig som om jag var en del av deras värld. Känslorna slog över mig av detta möte. Detta enda outtalade hej. En stor våg av frustration och sentimentalitet. Ensamheten … vreden.
När jag hade lugnat ner mig upptäckte jag hur de båda pojkarna konstant följde arbetet. Verkade fixera en av männen med blicken. Mannen i sin tur, såg tillbaka som för att försäkra sig om att vi studerade honom noga.
Vi iakttog hur han klättrade upp på en lastbilstrailer. Tog emot de stora kedjorna och fäste dem runt containern. Inväntade kroken från kranbilen, fäste kedjorna och gick åt sidan samtidigt som containern lyftes upp i luften. Och det började om.
Jag undrade om det fanns något tecken som jag missat.
Jag spenderade dagen där. Lät mig grillas i det ordlösa helvetets sol tills jag somnade. Ditt skratt och dina förmaningar om att jag borde gå och lägga mig. Att jag borde gå ut, att jag borde äta. Att jag borde kyssa dig.
Dina ord och vinscharnas kraftiga motorer. Dunsarna från containers.
Jag gick tillbaka mot hotellet. Sönderbränd.
Sömnen ersattes av smärta.
Vattenblåsor i huden.
De hade arbetat metodiskt. Planenligt. Men att lossa all denna last och distribuera innehållet till rätt ställe utan språk … Vem som helst skulle ha förstått det omöjliga. Mina observationer föll på sin egen orimlighet. Det blev definitivt att jag fortfarande var galen.
Jag visste inte om jag återfått talförmågan. Blotta tanken på att orden åter skulle börja strömma ur mig gjorde mig skräckslagen. Jag formulerade mina tankar i ord. Så mycket visste jag. Jag kunde föra inre dialoger med mig själv. Men oftast upprepade jag samma,
Du är galen.
Ensamheten var ett sugande svart hål i bröstet. Alla mina impulser av glädje, nyfikenhet och upphetsning sögs in och expanderade rädslan. Att lita på något alls av det jag gjorde och den fullkomliga omöjligheten att kontrollera riktigheten i mina upplevelser. När jag bjöds på böngryta tackade jag med en nick men det tog mig flera timmar innan jag vågade äta den. Det kunde lika gärna vara en talrik sten. Téet kunde vara terpentin eller såpa. De mest enkla handlingarna förvandlades till ängslan och en känsla av förnedring och iakttagelse. Att jag skulle lida av någon slags paranoia hade tidigare varit uteslutet men min eventuella sjukdom förde den till mig. Hur kunde jag veta att min avföring verkligen hamnade i toalettskålen och inte på en parkbänk. Att mina tänder borstades med tandborste och inte med en gren.
Jag höll mig inomhus. Till en början tackade jag för frukosten som bars in på mitt rum. Såg hur tallriken som jag ätit kvällsmaten på bars ut. Jag satt i fönstret. Väntade på den storväxte städaren. Hans håriga underarmar. Den frågande blicken. Min godkännande nick. Sängen bäddades, toaletten spolades. Han torkade av vasken och kontrollerade den oftast tomma papperskorgen.
Dessa två män, städaren och receptionisten, var min kontakt med andra människor under en veckas tid. Varje timme blev allt svårare. Jag var bara ett litet steg från att bli katatonisk. Självinsikten, som jag trots min eventuella galenskap ansåg mig haft, höll på att gå helt förlorad.
Det fortsatte. Utan ände. Dina ansikten. Dina vackra ansikten. Men ingen annans. Inte ens städarens eller receptionistens. Jag stod inte ut med att se deras uttryckslösa ansikten. Tystnaden, om möjligt, allt svårare. Sov. Försökte sova. Mer. Så mycket som bara möjligt.
Och det var i sömnen det hände.
Jag nynnade. Barnramsor.
Nationalsånger. Filmmusik till storslagna äventyr.
Jag nynnade och grät.
Situationen var ohållbar. Jag var konstant skräckslagen. Jag gick ut.
I korridoren och vände åter om.
Satte mig ner.
Nynnade.
Spyflugorna i tallriken. Deras tilltagande antal. Hungern var verklig. Den litade jag på. Smärtan litade jag på.
Jag satt i fönstret med en av mina bokpåsar i knäet. Boksidornas fiber. Såg ut på marknaden som skingrades. Det var som vilken dag som helst. En liten flicka – kanske fyra – stod med en fjärdedels melon i händerna mitt på vägen. Slickade det röda köttet upp och ner. Tuggade med öppen mun. Fruktsafterna ringlade kring hennes händer och armar. Hon torkade armarna. Händerna följde de mörka hårflätorna. Kliade en sårskorpa på knäet. Hon hann inte uppfatta något. Hennes ansikte som försvann gjorde inga grimaser. Plötsligt fanns stöttfångarens flagnade krom där. Träffade henne rakt i ansiktet. Pickupen bromsade. Kroppen hade farit rakt ner i marken. Låg kvar på samma ställe. Bubblor av blod i utandningsluften. Kanske fruktsaft. Ingen verkade märka det. Än mindre bry sig. Folk bara fortsatte fram med sina fruktkorgar och sprakande blombuketter. Föraren, en kvinna runt trettio, drog lite besvärat på munnen där hon satt kvar med händerna om ratten. Hon tittade i backspegeln. Flickan samlades upp av en kvinna i slöja. Jag kunde inte se hennes ansikte. Bara hur hon tog flickan i sin famn med fruktkorgen i armvecket och gick iväg. Pickupen som försvann. Blodet på den sandiga vägen. Hennes vita mjölktänder. Som snöflingor i sanden.
Böckerna var allt som återstod. Det slutgiltiga beviset. Jag skulle snart, mycket snart ta upp dem.
Lyckan! Tecknen som blev till ord och mening. Jag provade stämbanden. Tyst. Men orden. Dem fanns där. Ljuden. Jag läste högt i flera timmar. Blev livrädd för städaren och log mot honom. Han verkade mycket besvärad. Kanske över leendet. Kanske över att han hade hört mig läsa.
Jag samlade kraft som en frisk människa. Jag läste. Åt min mat, tog promenader i kvällningen. Drack rikliga mängder vatten. Och jag bestämde mig för att testa dem. Oavsett konsekvenserna. Kanske var det vad man väntade sig.
Jag rev ut en boksida och smög ner i natten. Lade sidan på vägen under en näve sand och väntade i fönstret på morgonen.
Hon vred sig omkring för att försäkra sig om att ingen såg henne. Hon tappade ett mynt på vägen, bockade sig ner efter det och plockade upp det tillsammans med sidan. Hon fortsatte mot stånden som vanligt. Nästan som vanligt.
Nästa dag var jag på plats tillsammans med frukthandlarna och blomsterhandlarna och fågelsången. Handlarna hälsade mig som om jag intog min vanliga plats när jag bredde ut det blå lakanet på marken. Deras arbete med frukten kom av sig, om så bara för bråkdelen av en sekund. Jag lade försiktigt ut sex böcker på lakanet. Morgonen glödde. Luften. Och innan tumultet. Innan folket strömmade till sa jag,
Idag …
Och jag ställde allt på sin spets.
Trängseln kring mitt stånd var otrolig. Alla ville se. Hundratal och åter hundratal kom för att trängas framför mina böcker. De som stod närmst lakanet gungade som oroliga apor. Händer i återhållna rörelser; gungade ut från kroppen för att gripa efter men drogs tillbaka av återvunnen självkontroll. Svår kontrollerade kroppar. Vaggande. Till och med de som stod längst fram vid fruktstånden och fyllde korgar med stenfrukter och bananer tittade mot böckerna.
Jag stod bakom mitt enkla stånd med armarna tätt omkring mig. Upphetsad. Skrämd. Förälskad. Berusad. Ändå så oerhört orolig.
Skulle någon våga?
Jag satte mig på huk.
Folkhavet frös till en spänd vajer av förväntan och nyfikenhet.
Jag rättade till en pocketbok. Sköt den några millimeter åt sidan. Slöt ögonen långsamt.
Jag hälsade folksamlingen med en djup nick, plockade ihop mina böcker och försvann tillsammans med handlarna. Känslan av att vara observerad i vartenda fönster. Hade jag bevisat något annat än min egen dumhet? Mina böcker var naiva. Otillräckliga. En stund senare fanns det bara galenskap och stängda dörrar.
Jag låg i sängen hela dagen. Svettades. Viftade åt städaren att gå. Viftade åt receptionisten att gå. Han insisterade på att jag skulle dricka av téet och drog fram en stol till sängen. Han kände på min panna. Sneglade mot böckerna på bordet. Och jag log åt tanken på att alltsammans skulle vara feberyra.
Han ryckte på axlarna.
Receptionen. Jag ber honom att få se liggaren. Trycker mina fingrar mot en osynlig stämpeldyna. Rullar av fingrarna mot osynligt papper. Jag pekar på mig själv, på honom, på mina ögon. Vänder blad.
Receptionisten låtsas inte förstå. Vänder mig ryggen och går in i det lilla rummet bakom disken. Jag går runt. Tar tag i honom,
Jag vill se liggaren!
Han krånglar sig ur mitt grepp. Backar. Rädd.
Visa mig liggaren!
Han backar. Ramlar över en back. Snubblar. Baklänges. Faller. Huvudet i hyllan. Hyllan vobblar. Han ligger kvar. Jag rotar igenom receptionsdisken. Lådorna tomma. En är låst. Han ligger kvar på golvet. Ögonen halvt slutna. Jag söker igenom fickorna. Han blöder från bakhuvudet. Tar nyckelknippan. Stänger dörren. Låser upp lådan. Där. Liggaren. Slänger upp den på disken. Bläddrar. Utrivna sidor. Bläddrar. Bläckfläckar. Men sidorna är tomma. Saknas kanske 20 30 sidor. Sen ser jag, i lådan. De små mjölktänderna. De små små tänderna.
Jag går ut.
Går in igen.
Sitter på sängkanten.
Den tomma staden. Jag kan höra hur den knakar. Hur den tunga tystnaden krossar
Vaknar av att man pressar mig mot sängen. Koriander. Håller fast armar ben. Huvudet. Städaren. Fyller min mun med en trasa. Smak av olja. Den enögde frukthandlaren. Jag sprattlar. Kommer ingenstans. Stirrar i den tomma ögonhålan. En huva över mitt huvud. Mina ben och armar surras med kroppen. Kokong. Dinglar. Darrar.
Jag tänker: detta är ingen kokong, detta är en tvångsjacka.
Jag tänker: det är ingen tvångsjacka, det är bara täcket.
Jag skriker för att väcka mig. Väcka någon. Få ett slut.
Det mufflade ljudet av min egen panik. Kondensen i huvan.
Tyget smetar för näsborrarna.
Man lyfter upp mig. Deras steg i trappan.
Ljudet av en dieselmotor. Metall.
Man har lagt ut alla mina tillhörigheter på ett långt lågt bord. Böckerna ligger precis framför mig. Jag förmodar att det som visas är bevisbördan. Det obestridliga. Min skuld.
De står på rad mitt emot mig med korslagda armar. Ljuset från lyktorna som hänger i tälttaket speglar sig i deras svarta masker. Näbbarna mot mig. Stilla som statyer. Kanske väntar de på att jag ska fylla på bevisen. Tappa besinningen. Tappa huvudet.
Till sist fnyser jag, road, skräckslagen, över min starka vilja att ropa ut: Men jag har inte gjort något. Jag hör det om och om. Men jag har inte gjort något.
De avlägsnar mina plagg, ett efter ett. Jag är medgörlig. Sträcker upp armarna, benen, lyfter på ändan. Kläderna viks prydligt och placeras med mina andra kläder på bordet. Deras skuggade blickar biter.
Bibliotekarien bär en mask med ditt ansikte. Han skriver på sin teleprompter med snabba seniga fingrar,
Det är våra masker som räknas. Idag är det jag som är kompositören.
Maskeradmaskerna med sina näbbar och fjädrar, blanka ögon. De kommer fram så snart mörkret breder ut sig. Kommer fram för att inhalera ur slangar från förkromade apparater. Brinnande oljefat i alla hörnen. De spelar havet. En komposition av blågröna sinusvågor som drar i tältdukarna; genom alla frekvenser.
Den tredje dagen visas jag biblioteket. Ett mörkblått tält ihopgyttrat med alla de andra. Displayer och arkivbanker på rad på rad. Oscillatorer och oscilloskop. Tongeneratorer staplade ovanpå varandra. Bibliotekariens beniga fingrar pekar. Munnen rör sig. Men det är inga ord. Sprak. Torrt knastrande sprak. Han artikulerar tydligt. Som om han vill vara extra noggrann med att jag inte ska förstå. Det är vackert. Ljuden och den potentiella meningen. Det spröda knastret är ömtålighet. De tunna konturerna fyller mig, min längtan efter att någon ska prata med mig.
Och plötsligt förstår jag … att bibliotekarien är full av förhoppningar. Som att det finns en stor förväntan. Jag är uppskattad. På något sätt. Efterlängtad.
Jag förvirrar mig i en korridor bland de bortre tälten, allting doftar rökelse, klockor ringer, ett tomt altare, kala väggar. Att jag aldrig sett en sådan stillhet. Ljudet av rinnande vatten.
Jag finner arkivarien, arkivassistenten och kompositören kring de låga borden utanför arkivet. Deras röster knäpper genom mörkret, som transistorer. De sitter kring en lykta berusade av någon av alla kristaller de förfogar över. Deras benknotiga fingrar svartnar, ansikten i masker, orörliga, knastrande röster.
De mörkblå kapporna mot den vita sanden. Svartnade armar fingrar ben. Det blå tyget. Deras händer fulla av musik. Musiken minns allt.
Vi kan lära dig att minnas.
Bland tälten blir jag en del av andra. Del av ljudvågor genom tunna väggar. Alla dessa minnen, långt innan min tid, blir en del av mig. Vindlar sig in i mig, vindlar in i oss. Dina frånvarande ögon i spegeln.
Karavaner kommer och går strax innan gryningen. Siluetter på dynerna. De lämnar delar av sig till arkivarien eller arkivassistenten. Vanligen är det hårflätor eller naglar. Men andra går längre. En tå ett finger en hand. Arkiven talar om ögon och njurar. De betalar för arkivplatsen med rökelse och nyfärgat tyg. Frukt, nötter, getter och höns.
Kompositören skrev till mig,
Vi har inget minne, arkivet är allt.
De andra drar sig undan. Bakom draperier. Ner i de underjordiska labyrinterna. Försjunker i lotus, fastar, svälter. Lämnar mig att sköta kontakten med omvärlden. Köpslå med de sporadiska karavanerna. Den enda vid min sida är arkivassistenten.
Jag nynnar i arkivet. Arkivassisten blir konfunderad. Försöker läsa mina partitur. (Det som passerar mina händer från vagnen vid min sida och åker ner i arkivet). Jag vill förklara att melodierna kommer från minnet. Man arkivassisten skulle aldrig förstå. Det är en motsägelse till deras tillvaro.
Jag är en av dem.
Det finns inga utvalda.
Jag är min egen motsägelse.
Kompositören, med ditt ansikte för sitt ansikte, stryker mina tårar med sin skrovliga tumme. Gungar mig likt ett barn som måste tröstas. Han tar långsamt av sig masken och sätter den över mitt ansikte. Jag stryker längs med tälten och ditt ansikte tills allt jag kan se är sand och åter sand. Jag ska fylla den med saknad och tårar. Jag ska segla iväg på ett nytt hav till dig.
Alla dina ansikten säger,
Kom till mig.
Jag arkiverar mina dokument. Varje ett och endaste. Jag ger er mitt minne.